Igår kväll upplevde vi en julkonsert i Immanuelskyrkan, som eleverna i Musikskolan Lilla Akademien framträdde. Konserten varade i ungefär 1 timme och var underbar. Program bestod främst av körsånger om Lucia och Julen. Dirigenten var härlig, och publiken var glada. vädret var dåligt och snöfall var ymnigt, men det var värdigt.
söndag 16 december 2012
torsdag 13 december 2012
Recension av Mig äger ingen
Mig äger
ingen, är författaren Åsa Linderborgs debutroman
och publicerades 2007, ¨har rönt stor uppmärksamhet både bland kritiker och
läsare. Romanen nominerades även till Augustpriset. ¨(s. titelblad 2). Efter
att ha läst den två gånger, förstår jag äntligen varför romanen har kunnat nå
en så stor framgång. Romanen är inte bara en biografi om Åsas far, utan också
en bok om samhällets förändring i Sverige under 1900-talet. Många läsare tycker
om den på grund av kärleken som romanen beskriver eller känslorna som romanen
väcker.
Romanen är en riktigt underbar bok. Men jag tror ärligt talat att bokens skildring är lite tråkig kanske på grund av författarens och min olika bakgrund och språk. Hennes pappa är en vanlig även misslyckad människa, därför är handlingen inte gripande bara trivial. Hon beskriver också massor av prylar i sitt hem, Majkens hem, mammas hem och andra personers hem, som är lite för detaljerat, tycker jag. Dessutom berättar Åsa lite eller diffust om sitt eget liv och därmed kan jag inte förstå hennes uppväxt helt och fullt.
I Mig äger ingen, skriver Åsa om sin uppväxt med sin ensamstående
pappa. Pappan heter Leif Andersson och föddes den 15 februari 1941, ¨död den 14
januari 2002, om en månad och en dag skulle pappa fyllt sextioett år¨( s. 264).
Hans liv är varken långt eller framgångrikt, men han ger all sin kärlek till
sin dotter och lämnar en ändlös längtan hos henne.
Leif är inte en perfekt pappa,
tvärtom är han i viss mån en misslyckad man. Han är härdare på Metallverken i
Västerås. Han är alkoholiserad och spenderar nästan alla sina pengar på sitt
drickande, därför lever han alltid ett fattigt liv. Han tycker själv att han är
Sveriges bästa härdare, men förlorar sitt jobb när han är femtioett år. Han är mycket
stolt över sitt arbete men samtidigt hatar han det djupt i sitt inre. Han tror
att det tunga arbetet leder till sin fattigdom och sjukdom. Leif längtade efter
socialismen och kommunismen. Han drömmer om det klasslösa och fredliga
samhället. ¨Samtidigt beundrade han Karl Marx som var både tysk och jude. Och
mitt i allt detta drömde han om en värld utan rasgränser och nationaliteter.....¨
(s. 245). Men han vill inte kämpa för sin dröm, eftersom han är även livrädd
att avslöja sin radikalism(http://www.boksidan.net/bok.asp?bokid=5843). Han lämnas
av sin fru för sitt problem med alkohol,¨han pyntade sitt hem i väntan och
längtan efter sällskap.¨(s. 273). Men hans tillfälliga flickvän Sonja lämnar
slutligen honom. Asås farfar, farmor och andra anhöriga hjälper dem ofta, men
är besvikna på pappan. Han är rolig och ¨kunde hur många roliga historier som
helst¨(s. 125), men för det mesta är han hämmad och blyg utan vänner. Han bryr
sig om sitt utseende. ---- ¨Pappa pratade om sig själv som en elegant lirare,en
man med stil och finess. ¨(s.28). Men samtidigt sköter han inte hygienen-ingen
tandborste eller tandkräm. Sova utan lakan tillhör vardagen. Inga handukar och
inga nytvättade kläder(http://www.boksidan.net/bok.asp?bokid=5843). Dessutom är
hans språkbruk vulgärt. Han brukade säga orden gång på gång
t.e.¨fan¨,¨kärringar¨,¨jävel¨osv..
Pappan är visserligen
alkoholiserad, fattig, feg, tillbakadragen och smutsig, men det viktigaste är
att pappa älskar sin dotter Åsa väldigt mycket. Förutom alkoholen och jobbet, är
Åsa pappans allt. Han är alltid tålmodig med Åsa. ¨Han tjatade aldrig, röt inte
ifrån, visade sällan irritation.¨ (s. 38). Han har lust att prata med Åsa om
sitt vardagsliv, till och med om sina tankar, men ¨Pappa hade aldrig tidigare
haft en åsikt om hur jag borde leva mitt liv.¨(s. 214) Han är alltid stolt över
sin dotter och stöder henne reservationslöst
trots att Åsa inte träffar honom under en lång period efter att hon blir stor.
Han skickar ett kort med rosor och femhundra kronor till dottern på
disputationsdagen trots att han inte får sitta bredvid dottern på den stora
festen. Pappa älskar inte bara Åsa, utan också hennes barn.
För Åsa, hon älskar självklart
sin pappa och är stolt över honom, trots att hon tidvis inte förstår sin pappa
och därmed glider ifrån honom. Efter att pappan dör, när hon börjar minnas hela
sin pappas liv och deras förhållande, saknar Åsa honom med sorg och ånger------¨Jag
heter inte Åsa, ville jag säga till honom, för jag är inte Åsa. Jag heter
Natasja, Tussigull, gumman, gummelumman, tokan, jäntan. Du har väl inte glömt
bort alla namn du gav mig?... jag minns dig, pappa. Vad kommer du ihåg av allt
det som var du och jag? (s.258)¨.¨Jag önskade att jag kunde tala om för honom
och hela världen hur stolt jag var över min pappa. Att jag skulle sakna honom.
Sakna honom så förbannat. ¨(s.266) Det verkar som om hon egentligen försöker
förstå sin pappas själ efter hans död. Massor av detaljer om hur pappa vårdade
henne berör inte bara henne igen, utan också läsaren. Kanske kommer den riktiga
kärleken från våra vardagliga liv, inte från de stora händelserna.
Romanen handlar också om
författarens mamma och andra anhöriga. Men Åsa beskriver skriver mycket lite om
sin mamma, trots att hon bor hos mamman varannan helg. Mamman är politiskt
aktiv och får framgång inom sitt politiska liv. I boken tycks Åsa inte visa
sitt missnöje mot sin mamma, tvärtom närmar hon sig mammans nya familj i tonåren
tar även sin mammas namn, blir politiskt aktiv, men jag tror ändå att Åsas
mamma är självisk. Hon vet att pappan är alkoholist, men ändå lämnar hon sitt
barn när Åsa är cirka 4 år. Åsas mor- och farföräldrar är
klassmedvetna----¨Både mamma och pappa växte upp bland klassmedvetna
metallarbetare med hög arbetsmoral, som alla hade kämpat för demokratiska
reformer och arbetarklassens rättigheter.¨(s. 88). Sådan familjebakgrund har
mer eller mindre påverkat Åsas livssyn och politiska åsikter. Dessutom är det
tur att Åsa och sin pappa gång på gång kan hjälp från sina anhöriga, annars hade
pappan och lilla Åsa haft ett sämre liv.
Romanen är också en berättelse om
samhällets förändring i Sverige under tiden från Åsas barndom till hennes fars
död, alltså 1960-talet till 1990-alet. I boken, kan man få reda på att
åtminstone en del av människorna var medvetna om klass, socialism, kommunism
under 60-70 talet, och att de kämpade för detta. Det visar massor av tankar i
boken om socialismen och kommunismen hos arbetarklassen, till exempel hos Åsas
mamma och pappa. Det är en annorlunda period. Numera tycks begreppet
arbetarklass gradvis ha försvunnit i Sverige. Självklart har jag bekantat mig
med de politska koncepten eftersom jag kommer från Kina där man lär sig dem
från barndomen. Författaren skriver om många politiska händelser och politiker
i Sverige under denna tid som är obekanta för mig, vilket sannolikt påverkar
mig när jag läser och försöker boken. Åsa nämner också vissa fabriker och
företag i boken som har förändrats och utvecklat framför allt i Västerås, vilket
visar hur industrin utvecklats. Läsaren lär känna samhället i Sverige under
dessa år.
Boken beskriver livet under 60-90
talet och publicerades 2007, därför bokens språk är ganska modernt och
vardagligt. Samtidigt är det oundvikligt att boken har sin distinkta karaktär
under den tiden, bland annat ord om samhället, politiken och vardagligt liv. Boken
använder också massor av dialoger mellan personerna. På grund av pappans yrke
och utbildningbakgrund, finns det många slangar och vulgära ord i boken, till
exempel,¨lull¨,¨jäntan¨,¨fan¨,¨kärringar¨,¨jävel¨osv..
Romanen är en riktigt underbar bok. Men jag tror ärligt talat att bokens skildring är lite tråkig kanske på grund av författarens och min olika bakgrund och språk. Hennes pappa är en vanlig även misslyckad människa, därför är handlingen inte gripande bara trivial. Hon beskriver också massor av prylar i sitt hem, Majkens hem, mammas hem och andra personers hem, som är lite för detaljerat, tycker jag. Dessutom berättar Åsa lite eller diffust om sitt eget liv och därmed kan jag inte förstå hennes uppväxt helt och fullt.
Recension av Att döda ett barn
Att döda ett barn, som är en novell av
författaren och journalisten Stig Dagerman, publicerades 1948, ¨är förmodligen
den mest kända av Stig Dagermans texter.¨ Novellen skrevs ¨på beställning av
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, för att få ner hastigheten
i trafiken. ¨ Novellen filmades 1953 respektive 2003 med samma namn (http://sv.wikipedia.org/wiki/Att_d%C3%B6da_ett_barn).
Jag hade tittat på kortfilmen innan jag läste novellen, när jag hade riskutbildning
på körskolan.
Berättelsen handlar om en vanlig bilolycka som sker ¨på en mjuk bred väg¨
mellan byarna till havet på en ¨lätt¨sommar dag. ¨ett barn dödas i den tredje
byn av en lycklig man.¨ En ¨lycklig¨man kör sin bil i sin flickväns sällskap
med full fart, i samma sekund springer ett barn över vägen till granne för att
låna socker åt sin mor. Olyckan inträffar plötsligt och barnet blir överkörd. På
en sekund förändras livet för alla berörda. ¨det är den lyckliga morgonen till
en ond dag,......¨.
Jag anser att novellen är underbar inte bara för sitt innehåll utan också för sitt språk. Men jag anser att titeln ¨Att döda ett barn¨är lite underlig. Det verkar bokstavligen som om någon ska vilja döda ett barn med flit, men vi får veta att det inte är så. Kanske vill Dagerman visa att resultatet är samma oavsett om man gör något med flit eller inte. I alla fall, jag rekommenderar novellen.
Berättelsens handling är okomplicerad. Dagerman beskriver händelsen på ett
enkelt sätt genom att för det mesta använda enkla ord och korta meningar. En parallellhandling
utspelar sig självständigt och lugnt i novellen. Allting är normalt, som vanligt.
Huvudpersonerna i denna berättelse känner inte till varandra och de har inget förhållande
innan olyckan. Deras liv pågår som vanligt. Dagen är en helt vanlig härlig
sommardag. Novellen och filmen visar oss det typiskt sommarlivet på landet i Sverige, till exempel; sol, hav, stig,
roddtur, rågåkrar, hägg, kaffekopp osv. Men de vackra
bilderna krossas plötsligt av obarmhärtig verklighet. Livet för alla berörda är
inte lätt efteråt. Och de måste ångra sig och ta sin del av skulden. Den lycklige
mannen ångrar sin vårdslösa körning;mannens
flickvän ångrar att hon blundar;barnets mamma ångrar att
hon låtit barnet låna socker;pappan ångrar att han skyndade på sitt barn. Men ¨Efteråt är allting för sent.¨
Novellen är kort och lättläst, men budskapet som novellen framför är
däremot djupsinnigt. Livet är
obarmhärtigt precis som författare har understrukit och upprepat i
novellen. En bilolycka berövar barnet livet och samtidigt alla berörda lyckan. Livet är oförutsägbart och bräckligt.
Man kan aldrig förutsäga någonting, eller förutse vad som kommer att hända .
Alla personerna i berättelsen lever ett lugnt och lyckligt liv. På dagen tänker
de åka till havet, ro långt ut och njuta av sommaren. På en enda sekund förvandlas alla lyckliga
människor till olyckliga människor. Livet är så obarmhärtigt att tiden ibland
inte kan ¨läka alla sår¨. Jag anser att författarens syfte med den här novellen
inte bara är att antyda livets bräcklighet, utan även att påminna oss om att uppskatta livet. Men verkligheten är
ironisk. Det sägs att Dagerman hade gjort flera självmordsförsök-det första när
han var 17 år- men alltid ångrat sig i sista stund. Men till slut i november
1954, tog han sitt liv på grund av den skrivkramp han länge drabbats av ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Dagerman).
Novellen är visserligen kort och solig, men jag tycker om den, i
synnerlighet dess språk. Språket är lätt men unikt. Författaren beskriver
händelsen sakta och lugnt så att läsarna tycks titta på bilder medan de läser
novellen. Dagerman använder upprepningar av ord och meningar för att förstärka brådskan
och livets bräcklighet och därmed ger läsarna känslan av ångest, t.ex. ¨ett
barn dödas i den tredje byn av en lycklig man.¨,¨det far ingen skugga över
köket....¨,¨det är ingen ond man, han är glad och lycklig....¨,¨lycklig¨, ¨efteråt¨,¨obarmhärtigt¨,
osv. Författaren påpekar att livet är obarmhärtigt genom att använda en mängd
positiva och vackra ord som är motsatsen
till den hårda verkligheten, t.ex.¨lycklig¨,¨solen¨,¨blänker¨,¨fin¨,¨doften¨,osv..
Författaren nämner gång på gång hur
många minuter är kvar så att läsarna känner sig stressiga.
Jag anser att novellen är underbar inte bara för sitt innehåll utan också för sitt språk. Men jag anser att titeln ¨Att döda ett barn¨är lite underlig. Det verkar bokstavligen som om någon ska vilja döda ett barn med flit, men vi får veta att det inte är så. Kanske vill Dagerman visa att resultatet är samma oavsett om man gör något med flit eller inte. I alla fall, jag rekommenderar novellen.
tisdag 11 december 2012
det första inlägget
I kväll skapade jag den här bloggen. jag ska skriva något intressant i mitt liv på svenska för att träna svenska och dela de vackra grejer i livet med mina vänner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)