Den
23 april, 2012
I dag på eftermiddagen tittade vi på en finsk/svensk film i klassrummet. Eftersom
jag bara har sett en del av filmen, kunde jag noggrant inte förstå den innan
jag hittade flera recensioner av denna film på internat. Filmen handlar om en
finsk pojken Eero, som skickas från Finland till Sverige som krigsbarn under
andra världskriget. Filmen beskriver främst de känslor mellan Eero och sina
mödrar, hans riktiga mor och fostermor, under den särskilta tiden, samtidigt avslöjar
hur kriget förstör rörelser i familjer och hur kriget har sårat människor.
Eeros far var död i kriget, alltså bestämmer hans riktiga mor sig att
skicka honom till en svensk fosterfamilj för att skydda honom, för det finns
inget krig i Sverige. Det måste vara ett smärtsamt och tufft beslut för henne. I
början saknar Eero alltid sin mor och vägrar anpassa sig till sin nya familj,
på samma gång har hans nya mor Signa också svårt att ta till sig pojken, för
hon är alltid ledsom och känner sig skyldig till sin döda dotter. Men gradvis
accepterar Signa och älskar Eero. Hon berättar till Eero om sin döda dotter och
följer honom till dotterns grav. Signa och hennes man, Eeros fosterpappa, till
och med en ny cykel för honom. De tänker lämna honom och leva tillsammans hela
livet. Eero börjar hata sin riktiga mor efter att han har sett ett brev från
henne och vetat att hon ska vilja flytta till Tyskland tillsammans med sin nya
pojkvän, efteråt väljer han att glömma henne och älskar gradvis Signa. Om
filmen slutade på den här, skulle den inte vara för mycket sorglig.
När Eero trivs med sina nya fosterföräldrar, hans riktiga mor ångrar och
ber Signa återlämna Eero. Trots att Signa vill inte, skicka hon hjärtskärande
Eero till Finland. Eero drabbars av en sorgsen
skilsmässa igen. Men efter denna skilsmässa kan han inte träffa Signa igen
tills hon är död och han är 60 år gammal. Fastän Eero kommer tillbaka sin
finska mor, vill han inte förlåta henne och saknar Signa.
Det är en sorglig film som återspeglar inte bara krigets gymhet utan kärlek
bland annat människor, publiken kommer att bli tagen, tycke jag. Tyvärr missade
jag den tidigare del av filmen i fredags, så att jag kunde inte begripa hela
handlingen, även trodde att det var lite tråkig. Ibland var jag förvirrad av
dess snabba bildförändringar då och då. Filmen använder omväxlande svartvita och
färgade bilder, vilket förstärker dess sorg. Filmen är inspelad i Skåne och
Finland, där det finns breda och gröna gräsmarker överallt. Vad vackert! Det
verkar som om det finns inget krig alls. Trots att det ser ut enkla bilder och dialoger,
skådespelare spelar sina egna roller underbart, särskilt skådespelare som
spelar Eero och Signa. Det är inte konstigt att Filmen har vunnit många priser,
bland annat Bästa regi(Klaus Härö)
och Best Actress( Maria Lundqvist) på
Cairo International Film Festival år 2005, Bästa
kvinnliga huvudroll( Maria Lundqvist) på Guldbaggegalan år 2006,etc.
Jag vet från internat att filmen är baserad på en en bästsäljande roman med
samma namn av Heikki Hietamies och regisserad av finske regissören Klaus Härö. Det
sägs att under andra världskriget kom ungefär 70 000 finska krigsbarn till
Sverige, vilket visste jag inte. Jag trodde förut att Finland inte var involverade
i andra världskriget. Det är just nuförtiden som jag läser en roman som heter En ö i havet och handlar också om krigsbarn
Under samma period.
Överhuvudtaget är denna film värd att titta på, framför allt om(om framför
altt?) du vill vet vad som händer i Nordic under andra världskriget. Jag ska
också tittar på den igen för att se hela filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar